1819-1877 French Gustave Courbet Locations was a French painter whose powerful pictures of peasants and scenes of everyday life established him as the leading figure of the realist movement of the mid-19th century. Gustave Courbet was born at Ornans on June 10, 1819. He appears to have inherited his vigorous temperament from his father, a landowner and prominent personality in the Franche-Comte region. At the age of 18 Gustave went to the College Royal at Besancon. There he openly expressed his dissatisfaction with the traditional classical subjects he was obliged to study, going so far as to lead a revolt among the students. In 1838 he was enrolled as an externe and could simultaneously attend the classes of Charles Flajoulot, director of the ecole des Beaux-Arts. At the college in Besançon, Courbet became fast friends with Max Buchon, whose Essais Poetiques (1839) he illustrated with four lithographs. In 1840 Courbet went to Paris to study law, but he decided to become a painter and spent much time copying in the Louvre. In 1844 his Self-Portrait with Black Dog was exhibited at the Salon. The following year he submitted five pictures; only one, Le Guitarrero, was accepted. After a complete rejection in 1847, the Liberal Jury of 1848 accepted all 10 of his entries, and the critic Champfleury, who was to become Courbet first staunch apologist, highly praised the Walpurgis Night.  Related Paintings of Gustave Courbet :. | Lady | Reclining Woman | The Cliff at Etretat after the Storm | l origine du monde | Bridge |
Related Artists:
Anton Domenico Gabbiani
1652-1726 Italian Anton Domenico Gabbiani Gallery Italian painter. He first trained with the Medici court portrait painter Giusto Suttermans and then with the painter Vincenzo Dandini. On 20 May 1673 he arrived in Rome, where he studied for three years under Ciro Ferri and Ercole Ferrata at the Accademia Fiorentina. He responded in particular to the paintings of Pietro da Cortona and Carlo Maratti who were both to be important influences on him. Though not precocious, Gabbiani became one of the most noted painters from the Accademia. After a period in Venice (1678-9) with the portrait painter Sebastiano Bombelli, he was in Florence in 1680. By 1684, the year in which he executed an Annunciation (destr.) for the Palazzo Pitti, he was an independent painter. His first important public commission, the St Francis de Sales in Glory (1685) for the church of SS Apostoli, Florence (in situ), shows the influence of Maratti in its grandiose composition and that of Dandini in the treatment of figures. In Prince Ferdinando de Medici Gabbiani found a particularly loyal patron, and he painted his portrait, Ferdinando de Medici and his Musicians (c. 1685; Florence, Pitti). One of the works executed for Ferdinando was possibly a portrait of his sister, which Chiarini has identified with the painting of Anna Maria Luisa de Medici (c. 1685; Florence, Pitti). Further works from this period are the group portrait of Three Musicians (Florence, Pitti) at Ferdinando court and a Group of Courtiers (1685-90; Florence, Uffizi).
Edward Knowles
(born 1868 in Waberthwaite e died 29 June 1945 in Skiptone) was a rugby union footballer of the 1890s who at representative level played for England, and at club level for Millom,playing in the Forwards, e.g. Front row, Lock, or Back row. Prior to the 1899/1900 season, Millom was a rugby union club.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.